Elefantöra är en knepigt växt på så sätt att den sällan är fin när den blir gammal.
Bilden här ovanför känner du kanske igen från framsidan av min blogg. Då var min största elefantöraplanta som mest praktfull.
Så här ömklig och trist ser den ut idag. Två taniga pinnar med lite grönt i toppen. Redo att förpassas till elefantörakyrkogården.
För så är det med elefantöra, att när de växer så tappar de ofelbart bladen på stammen och de bladen kommer trist nog aldrig tillbaka.
Så vad göra?
Ja det är ju en smaksak om man gillar det pinniga utseendet. Då är ju bara att behålla den som den är.
Det går till exempel att låta de små skotten som kommer i krukan växa till sig runt de kala stammarna. Då kan det ändå se fylligt och fint ut.
Jag har svårt att se att min taniga planta kommer utveckla en kraftig och fin krona och därför får den helt krasst åka i komposten. Istället börjar jag på ny kula med ett gäng sticklingar. Tre sticklingar i samma kruka ger en elefantöraplanta med det kompakta utseende jag gillar bäst.
Jag har helt sonika kapat ”pinnen” på ett par elefantöron ganska ordentligt, satt toppen (med bladen ) i vatten ett tag, och sen planterat om. Det har funkat de gångerna iaf 😉
Ja det är en bra idé! Det brukar jag också göra emellanåt om jag har en fin topp 😀